När vi skaffade Dio hade vi inte riktigt löst vardagen för henne efter sommaren. Vi funderade över olika alternativ men kontaktade ganska omgående ett hunddagis inte långt hemifrån och satte henne i kö där. När augusti närmade sig fick vi besked om att vi fått en plats för henne och eftersom vi är övertygade om att hon får en bra vardag där så tackade vi ja till den.

På dagiset vistas hon i en box tillsammans med en kompis, hon får flera promenader per dag, blir serverad lunch och får allmän omvårdnad. De första dagarna protesterade hon högljutt mot att vara i boxen och hundskötarna fick hålla henne sällskap där inne. Eftersom vi varit alldeles för dåliga på att öva henne på att vara ensam så är det nog mycket vårt fel att hon klagade. Men efter några dagar vande hon sig, boxkompisen gjorde säkert sitt också och numera verkar hon acceptera sin vistelse där.

De första två veckorna var inskolningsveckor för henne, vi lämnade henne så sent som möjligt och hämtade henne så tidigt som möjligt, och hon var helt utmattad av nya intryck när hon kom hem. Sedan i måndags går hon dock ”normala” dagar. Den största utmaningen under dagisdagarna har varit att hon tvärvägrat kissa där men häromdagen lossnade det, då kände hon sig trygg nog för det vilket var en liten seger. Det var det sista beviset vi behövde på att hon trivs fint med sin vardag!

Förutom Dio finns det även tre katter och fem höns i huset. Det har tagit lite tid för dem att vänja sig vid varandra. Dio är ju ingen jakthund men när en katt eller en höna springer så är det väldigt lockande att jaga dem ändå. Hon skäller gärna samtidigt vilket såklart får dem att springa ännu fortare.

Till en början har katterna fått ha övervåningen I fred medan Dio fått stanna på bottenvåningen och de har bara fått hälsa på varandra under kontrollerade former. Som den valp hon är blir hon väldigt energisk när hon ska hälsa på katterna och katterna förstår inte hennes hundspråk ännu så vissa smällar har de gett henne men hon har inte gett upp för det och ju mer tiden gått desto lugnare har hon blivit med dem.

Numera kan Dio och katterna ligga bredvid varandra i soffan så det går helt klart framåt. Till hösten är de säkert helt coola med varandra, förutsatt att Fluff, katten som gärna försvinner till skogs veckor i streck, kommer hem så de kan lära känna varandra. Hur har ni gjort för att vänja valpen med olika husdjur?

Diora är just nu på semester med oss i Skåne. Det har helt klart inneburit en hel del nya upplevelser för henne. Hon har fått träffa släktens boxer, Freja, för första gången och sovit och ätit på nya ställen.

Över lag har det funkat fint. Freja brukar inte få träffa så många andra hundar eftersom hon kan vara ganska tuff vid hundmöten men efter att ha sett henne och Dio ihop finns det nog inte så mycket oro för den saken längre. De gillar att busa med varandra på gräsmattan och är rätt mysiga mot varandra över lag. Dio säger ifrån rejält när Freja blir för jobbig och Freja accepterar Dios valpiga beteende. Det går helt klart över förväntan!

Ända sedan Dio flyttade hem till oss har hon ätit mindre mat än vad som står angivet på fodersäcken att hon borde äta. När vi var hos veterinären för att fixa pass och rabiesvaccination så nämnde jag att hon äter dåligt över lag, eftersom veterinären frågade om hon åt normalt när han kollade hennes tänder och konstaterade att hon har problem med valptänderna. Han kände då på henne och sa att hon inte var undernärd eller så vilket kändes bra. Det måste ju betyda att hon får i sig tillräckligt i alla fall?

Att ha en valp som inte glatt slukar all mat den får skapar lika mycket oro som när ungarna var små och inte åt. Vi ägnar rätt mycket tid åt att diskutera hur hon ätit, vad hon ätit och vilket foder som kan tänkas funka. Vi har inte bytt foder ännu utan fortsatt med samma foder som hon fick hos uppfödaren, eftersom vi annars är oroliga för att hon ska äta ännu sämre.

Men vad gör vi då för att få henne att äta? Det man läser är att man ska servera valpen mat och sen ta bort maten om den inte äter på en gång och sen upprepa det vid nästa måltidstillfälle. Vi gjorde det i början men Dio var så liten, hon vägde ju inte ens två kilo, så vi var helt enkelt för blödiga för det. Nu blandar vi lite vatten och något annat i maten, det kan vara fil, gräddfil eller en liten bit mosad köttfärs för att locka henne att äta. Hon äter ungefär 2/3 av portionen, vi låter skålen stå och så äter hon resten under eftermiddagen någon gång. Sen får hon en portion mat på kvällen också som hon oftast äter upp men ibland inte. Ibland slänger vi ut hela portionen mat på gräsmattan så hon får leta efter bitarna, det brukar öka hennes intresse en del men hon äter sällan upp allt. I morse fick hon mat i sin skål men serverat på gräsmattan i solen.

Vi försöker variera hur hon får maten eftersom vi inte vill att hon ska bli kinkig med var hon äter. Vi vill ha en hund som är ok med att äta varsomhelst eftersom det annars kommer att bli jobbigt när vi åker bort. Vi får se om vi har lyckats när vi åker till släkten i sommar.

Finns det då inget torrfoder hon gillar? Jo, det finns faktiskt ett som hon glatt mumsar i sig hur mycket som helst av om hon får, Magnussons kattmat för utekatter. Hade kattmaten innehållit allt en valp behöver hade hon lätt fått äta den. Men en katt och en valp har lite olika näringsbehov så katternas matskål står numera på ett fönsterbräde så hon inte kommer åt den.

Diora är fem månader nu och har en hel del tänder som är jobbiga. Den senaste veckan eller så har hon luktar lik i munnen och hon har ätit sämre än vanligt och hårda godisbilar har hon inte heller velat ha.

Idag besökte vi veterinären för att skaffa ett pass och få en rabiesvaccination så då passade jag på att be dem kika på hennes tänder. Först blev det ett himla ståhej då två veterinärer och en skötare, som ville ha en second opinion av varandra, tyckte att det såg ut som att det satt fast en pinne i gommen bredvid hennes vänstra hörntand. Det diskuterades lugnande medel och andra nödvändigt åtgärder och ingen av dem lät som ett trevligt alternativ för Dio. De gjorde som tur var ett försök att ta loss det med en saxliknande pryl först och fick ut något som såg ut som skalet till ett gräsfrö. De var övertygade om att det inte fanns något mer i fickan men konstaterade att hon har dubbla tänder och inflammerat tandkött vilket såklart är smärtsamt.

Vi fick rådet att låta henne tugga på något slags gummiben så att valptänderna bockas loss på något sätt och så fick vi en salva som ska appliceras på tandköttet morgon och kväll. Vid sex månaders ålder ska vi följa upp tänderna och se om de behöver hjälp ut på något sätt. Fördelen var att veterinären erbjuder gratis tandkoll så det börjar inte kosta något förrän eventuelle åtgärder sätts in.

Jag är glad att vi tecknat en ganska omfattande försäkring, våra erfarenheter av skadade katter har sagt oss många gånger om hur mycket det är värt den där kostnaden när olyckan väl är framme!

Dio är en kaxig mot andra hundar, i alla fall på avstånd. Det brukar funka fint när hon väl får hälsa på andra hundar men när större hundar jagar henne kan det bli så läskigt att hon skriker. De behöver inte ens ha rört henne. Såklart springer hon fram till någon av oss och försöker hoppa upp till oss men vi försöker låta bli att ömka henne och vi lyfter inte upp henne. Vi vill inte riskera att hon blir en osäker vuxen hund som söker skydd hos oss.

Förra helgen fick hon hälsa på Charlie, en 10-årig flatte. Han var väldigt stor och läskig i början men efter någon timme eller så hade hon morskat upp sig och sprang i cirklar runt honom medan han letade godis i gräset. Behöver jag säga att hon sov som en stock när vi väl åkte hem?

Diora har passerat 16 veckor och vi väntar med spänning på att hon ska börja tappa sina valptänder. Hon tuggar på det mesta och en favorit, i alla fall för henne, är öronsnibbar och näsor. Vi som blir utsatta tycker inte det är lika trevligt och ni som haft valp kan säkert föreställa er hur ont det gör.

Förutom att bitas och tugga på saker så har Diora just avslutat en valpkurs tillsammans med Milla och jag har varit med och lyssnat och lärt vid sidan av planen. De har lärt sig anknytningsövningar, att stanna, boostat självförtroendet och övat trick. Vid teoritillfällena har vila, foder, kloklippning och social träning diskuterats.

Vid avslutningstillfället lärde sig Diora och de andra valparna bland annat sitt, ligg, kryp, tass, kanin, stå och snurra. Eftersom det var ganska många år sedan vår förra hund så har det varit toppen att gå valpkurs och få tips på hur vi ska lära Diora olika grejer genom att nästan lura henne att göra rätt och sen berömma det rätta beteendet. Dessutom har det varit bra socialt träning för henne att vistas med andra valpar utan att få hälsa på dem.

En sak jag tagit med mig från teorigenomgångarna är behovet av vila för en valp och hur en överstimulerade valp beter sig. Det ger vägledning för oss och mod att tvinga henne till passivitet och vila vilket är bra. Hon har varit helt slut efter kurstillfällena eftersom det varit mycket att processa! Nu funderar vi på vilken vi ska gå härnäst, en unghundskurs kanske? Hon blir ju det snart och eftersom unghundsstadiet låter lite utmanande kan det kanske vara bra med en kurs som fokuserar på det.

Vilken är den bästa kurs du gått med din hund?

Diora har fyllt 12 veckor nu. När vi hämtade henne var hon, förutom veterinärbesiktad, även vaccinerad mot parvovirus, valpsjuka och kennelhosta. Vi har inte haft valp tidigare, vår förra hund var vuxen när han kom till oss, så jag var tvungen att leta upp information om vad hon egentligen vaccinerats mot. Det låter som rätt jobbiga sjukdomar alla tre:

Parvovirus orsakar hög feber, kräkningar och diarréer. Valpar som inte hunnit vaccineras kan bli väldigt sjukare. Viruset finns över hela världen, även i Sverige, men eftersom vaccinationstäckningen är hög syns sällan sjukdom hos inhemska hundar.
Valpsjuka orsakar lunginflammation, feber, ögoninflammation och neurologiska symptom. De hundar som drabbas blir väldigt sjuka och hos yngre hundar leder det ofta till döden. Som tur är, är många hundar vaccinerade mot valpsjuka och därför är det sällsynt förekommande i Sverige.
Kennelhosta slutligen, är ett samlingsbegrepp för en självläkande, övergående hosta som orsakas av virus eller en bakterie, Bordetella bronchiseptica, ibland av en kombination av virus och bakterien. Kennelhostan är något som Diora måste vaccineras mot om vi ska ställa ut henne eller ha henne på hunddagis eller annat sammanhang där många hundar vistas.

Nu när hon fyllt 12 veckor behövde vi fixa den andra påfyllnadsdosen så vi besökte den lokala veterinären och fick sprutan. Diora reagerade inte ett dugg utan hade fullt fokus på hundgodiset som låg framför henne på britsen. Veterinären sa att vissa valpar kan bli lite slöa efter vaccineringen, ungefär som människor efter covid-vaccinet, men vi har inte märkt någonting på Diora.

Nu ska hon hålla sig ifrån andra hundar tills hon utvecklat antikroppar mot sjukdomarna, ungefär två veckor efter sprutan. Sen ser vi fram emot bus med någon rolig hundkompis!