När vi skaffade Dio hade vi inte riktigt löst vardagen för henne efter sommaren. Vi funderade över olika alternativ men kontaktade ganska omgående ett hunddagis inte långt hemifrån och satte henne i kö där. När augusti närmade sig fick vi besked om att vi fått en plats för henne och eftersom vi är övertygade om att hon får en bra vardag där så tackade vi ja till den.
På dagiset vistas hon i en box tillsammans med en kompis, hon får flera promenader per dag, blir serverad lunch och får allmän omvårdnad. De första dagarna protesterade hon högljutt mot att vara i boxen och hundskötarna fick hålla henne sällskap där inne. Eftersom vi varit alldeles för dåliga på att öva henne på att vara ensam så är det nog mycket vårt fel att hon klagade. Men efter några dagar vande hon sig, boxkompisen gjorde säkert sitt också och numera verkar hon acceptera sin vistelse där.
De första två veckorna var inskolningsveckor för henne, vi lämnade henne så sent som möjligt och hämtade henne så tidigt som möjligt, och hon var helt utmattad av nya intryck när hon kom hem. Sedan i måndags går hon dock ”normala” dagar. Den största utmaningen under dagisdagarna har varit att hon tvärvägrat kissa där men häromdagen lossnade det, då kände hon sig trygg nog för det vilket var en liten seger. Det var det sista beviset vi behövde på att hon trivs fint med sin vardag!